pinimage
Till min son Isac,
Sitter på toaletten. Blicken fastnar på skåpet som stått där sedan vi renoverade för ett par år sedan.
Det som innehåller handdukar och toalett tillbehör. Vardagliga ting. Inget märkvärdigt.
Vet inte hur många gånger jag suttit här och sett just på det skåpet….
Plötsligt kommer det över mig och som det så ofta gör – kärleken till dig Isac, min älskade son.
Som vanligt vid de tillfällena så kommer även mina tårar. Tårar av glädje och tacksamhet.
Den salta smaken i min mun är så bekant nu.
För på skåpet sitter en liten Nalle Puh dekal.
Under den så hänger en krok och på den – halsbanden.
Halsband som du så kärleksfullt knåpat ihop med dina små händer och gett högtidligt till mig och din mamma.
Halsbanden, kroken och dekalen fanns inte där för ett par år sedan. Små ting i vardagen.
Små ting som gör att jag stannar upp och stannar tiden – något.
Nej, då var utsidan på skåpet kalt och tomt – men nu – fyllt av kärlek. Precis som våra liv.
Vår kärlek till dig min son och din ovillkorliga kärlek tillbaka.
Familjens kärlek.
Familjens. Ett underbart ord. Ett vackert ord.
Minns den tid då vi inte hade dig.
Då du bara var en stor och innerlig längtan.
När vi inte kände dig och ditt härliga underbara leende, min älskade son.
När du bara var en fantasi.
Till dig som läser den här bloggen och har barn – var tacksam för din son/dotter.
Välj dina strider, krama dem, älska dem – var där. I nuet.
För många självklart men tyvärr finns det också allt för många barn som för vissa föräldrar är just självklara.
Men barn är inte självklara.
Vare sig före eller efter de kommit till vår värld.
Aldrig.
Isac – min älskade son – jag avslutar med den vers som är så bekant från ditt rum.
Som sitter där på väggen tillsammans med dina kära ”Kina kompisar”.
”Vivas, crescas, vigeas, floreas”
Må du leva, växa, bli stark, blomstra.
Bosse – din pappa, aug. 2011
